Asien har länge betraktats som en publikens kontinent när det gäller hårdrock och metal, men det är först under de senaste decennierna som kontinenten också börjat forma sina egna starka röster inom genren. Flera band från Japan, Kina, Sydkorea, Indonesien och Indien har etablerat sig internationellt med tydliga musikaliska identiteter och en förmåga att blanda lokal kultur med globala influenser. Det som ofta kännetecknar dessa band är en kompromisslös energi, en känsla för dramatik och ett starkt fokus på musikalisk precision. Här följer en resa genom några av de mest intressanta asiatiska hårdrocksbanden idag – band som visar att hårdrocken i öst lever sitt eget, högst vitala liv.
Ett av de mest tongivande namnen i asiatiskt hårdrockssammanhang är japanska Babymetal, som slog igenom globalt med sitt unika koncept att kombinera J-pop med metal. Med två unga sångerskor i spetsen och ett backingband med teknisk precision utöver det vanliga, har de lyckats skapa en genre de själva kallar “kawaii metal”. Det som gör Babymetal särpräglat är den extrema kontrasten mellan de söta, nästan barnlika röstinsatserna och det brutala, ofta tekniskt avancerade metal-kompet. Tempot är högt, riffen snabba och produktionen kliniskt ren. Musikaliskt kan man dra paralleller till DragonForce, särskilt i den fartfyllda attacken och den starka melodikänslan. Deras största publik finns i Japan, men också i USA, Storbritannien och Tyskland där de ofta spelar inför utsålda hus. Publiken består av både traditionella metalfans och en yngre generation som närmat sig genren genom just Babymetal.
Från Kina kommer Tang Dynasty, ett band som varit stilbildande inom kinesisk hårdrock ända sedan början av 90-talet. De var bland de första att kombinera västerländsk heavy metal med traditionell kinesisk musik, både när det gäller melodik och tematik. Deras gitarrspel präglas av österländska skalor, ofta med influenser från klassisk kinesisk folkmusik, och de har använt instrument som guzheng och pipa i sina inspelningar. Sången är ofta operatisk i tonen och på mandarin, vilket ger ett majestätiskt uttryck. De har jämförts med band som Iron Maiden, särskilt i deras episka låtstrukturer och patriotiska tematik. Tang Dynasty har sin största publik i Kina och Taiwan, men har också spelat i Europa och USA där de betraktas som kulturella ambassadörer snarare än bara ett metalband.
Sydkorea är kanske mest känt för K-pop, men scenen för hårdare musik växer stadigt. Ett av de mer framstående banden är Vassline, ett metalcoreband från Seoul som har funnits sedan slutet av 90-talet. De är kända för sin intensiva liveshow, sitt snabba tempo och en sångstil som pendlar mellan growl och skriksång. Deras musik påminner om amerikanska band som Killswitch Engage, med tunga breakdowns, melankoliska melodier och aggressiva riff. Vad som sticker ut hos Vassline är hur de väver in koreanska samhällsfrågor i sina texter – alienation, globalisering och generationskonflikter. Bandets publik är främst lokal, men de har börjat få fäste i delar av Sydostasien där intresset för metal ökar stadigt, särskilt i Indonesien och Filippinerna.
Indonesien är ett av de länder där metal är allra störst i Asien, och Burgerkill från Bandung har blivit något av ett nationalband. De spelar en form av groove metal med starka influenser från Pantera och Lamb of God, men lägger till en lokal känsla i både rytmik och tonval. Burgerkills sångare har en röst som rör sig från djupa growls till ett nästan klagande skrik, och texterna är ofta poetiska och skrivna på indonesiska. De har vunnit flera priser inom Asiens hårdrocksscen och betraktas av många som pionjärer. Trots att de sjunger på sitt modersmål har de byggt upp en stor fanbas även i Australien och Nederländerna, där det finns starka kopplingar till Indonesien historiskt sett. Tempot i deras musik är medelhögt till snabbt, och mycket fokuserat på rytmisk tyngd snarare än melodi.
Från Indien kommer Bloodywood, ett band som på senare år gjort starkt intryck både hemma och internationellt. De började som ett skämtband som gjorde metalcovers av Bollywoodlåtar men har utvecklats till något mycket mer allvarligt. Med texter på både hindi, punjabi och engelska tar de upp ämnen som psykisk ohälsa, klasskillnader och korruption. Deras musik är en blandning av nu-metal, folkmetal och modern metalcore, och instrumenten inkluderar traditionella indiska som dhol och flute. Sångaren växlar mellan rap, skrik och melodisk sång, vilket ger ett dynamiskt och oförutsägbart intryck. Bloodywood har jämförts med Rage Against The Machine i sin politiska kraft och har blivit populära inte bara i Indien utan också i USA och delar av Europa. De är ett band som medvetet försöker använda metal som en förändrande kraft, något som märks i deras aktivistiska videos och engagemang i olika sociala projekt.
Ett annat japanskt band som förtjänar uppmärksamhet är Dir En Grey, som rör sig i gränslandet mellan alternativ metal, progressiv rock och industrial. Det som utmärker dem mest är deras sångare Kyo, som har ett vokalt register som sträcker sig från viskningar till operaliknande toner och plågade skrik. Han är inte rädd för att använda rösten som ett instrument i sig, snarare än att bara bära melodin. Bandets musik är ofta komplex, med oförutsägbara taktslag och ett uttryck som är både aggressivt och melankoliskt. Det är inte ovanligt att de blandar ambienta partier med plötsliga explosioner av kaos. Dir En Grey har en stark fanbas i både Japan och Europa, där de turnerat flitigt och ofta får höra att de påminner om en mörkare version av Tool eller Deftones.
Den asiatiska hårdrocksscenen präglas i stort av viljan att hitta ett eget uttryck snarare än att bara efterlikna västerländska föregångare. Det handlar inte om att kopiera utan om att skapa något som bottnar i en annan erfarenhet, en annan kultur, men med samma vrede, samma längtan efter mening och samma kärlek till det massiva ljudet. Band som de här visar att hårdrock inte är bundet till ett språk eller en plats – det är en känsla som kan kanaliseras genom olika musikaliska former och få nytt liv i varje kultur den berör.
Det som förenar många av de asiatiska banden är att de ofta bygger starka live-upplevelser snarare än att förlita sig på radiospelningar eller kommersiella listor. Publiken hittar dem via festivaler, sociala medier och Youtube – och när de väl gör det, blir lojaliteten ofta livslång. Scenen präglas också av ett DIY-tänk som påminner om västvärldens undergroundkultur under 80-talet, där fansen själva bygger forum, samlar in pengar till turnéer och sprider musiken vidare. Det är just där, i den organiska spridningen och det lokala engagemanget, som den asiatiska hårdrocken hittar sin styrka. Den behöver inga stora plattformar för att höras – den behöver bara ett hjärta som slår i takt med distade gitarrer och ett behov av att skrika ut sin sanning, oavsett var i världen man befinner sig.